Jag satt och läste en saga om en häxa för min dotterdotter Malin. Hon var ca 5 år. Plötsligt stelnade hon till och stirrade på mina tofflor. De var likadana som häxans! ”Ja” sa jag, ”ibland blir jag en häxa även jag. Men du skulle träffa min väninna, som är en riktig häxa. Hon bor i en gammal stuga i skogen. I sommar kan vi gå och se om hon är hemma. Men hon är mycket blyg och rädd för främmande människor. Så när hon ser någon som hon inte känner, gör hon både sig själv och stugan osynliga. Men när hon  inte är hemma syns stugan.
Hela vintern fick jag svara på frågor om hur det såg ut i stugan,vilka gardiner, möbler, dukar, mm som fanns i stugan. Vad gjorde hon, vad åt hon, hade hon en katt eller något annat djur?
Så kom sommaren och vi packade Malins väska med äpplen. Hennes lillebror Nicklas skulle också följa med. Vi vandrade iväg , glada i hågen och spända på om häxan skulle vara hemma.Så plötsligt stod stugan där! Båda barnen skrek av rädsla, de hade aldrig trott att häxan verkligen fanns. Jag fick trösta dem med att eftersom stugan stod där, så var hon ju inte hemma. Till slut lugnade de sig och vi kunde äta upp äpplena och traska hem.
Stina Behm